Att inse att man är dödlig

Det här med att livet är oförutsägbart... Nu har det verkligen visat sin oförutsägbarhet för mig och Alex. Helgens händelse visar verkligen på att allt kan hända och det händer inte bara andra, utan jag själv kan faktiskt bli påverkad. Jag är inte odödlig... Och det är inte alltid jag själv som bestämmer vad som ska hända med mig och mitt eget liv. Ibland är livet så helt krasst. Och det är något som är svårt att hantera. Det som har hänt har ju hänt, men det ska in i huvudet att det har hänt också. Jag vet att det har hänt, men jag är inte helt säker på att jag fattar att det gjort det. Och det är tungt att försöka hantera något som man inte var beredd på alls.

***
Många är ju gångerna jag blivit utsatt för negativa händelser i mitt liv, men inget kan komma i närheten av det här. Inte såhär extremt personligt och nära. Att prata, ja ventilera det överlag, hjälper. Men det har gått för kort tid för att jag ska kunna veta vad jag ens känner på riktigt inför det. Jag vet att jag pratar i gåtor för några nu, men jag vill inte berätta exakt vad som hänt för alla som läser. De jag själv känner att jag vill kontakta har jag redan pratat med. Är det så att någon vill hjälpa mig och försöka förstå mig så antar jag att de själva kommer att höra av sig, så därför lämnar jag det där.
***
Jag ska ta den tid jag behöver för detta och bara ta hand om mig själv nu. Alex och jag ska ta hand om varandra och bli ännu tajtare; den påföljden har redan påbörjats.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback