Alex och Tomas landade på flygplatsen i tid, men Tomas resväska hade blivit kvar i Johannesburg, så det tog tid innan de kom ut ändå. Och jag hade varit lite busig och sagt att jag inte kunde komma och möta dem, utan de skulle bli upphämtade av taxi som skulle ha en skylt med deras namn. Så när de kom ut, såg skylten och sedan att det var jag som höll i skylten, såg jag lättnaden komma som ett brev på posten i deras ansikten. Det var roligt! =)

 

Vi fick lite bråttom och Hilton-besöket fick ställas in till förmån för en snabbtur till grannbaren för att hämta namibisk öl (Windhoek lager) till grabbarna och en Hunter´s gold till mig. Sedan tog vi solnedgången bakom huset istället. Senare hade jag bokat bord på Joe´s Beerhouse, vilket blev en total succé, precis som jag förstod att det skulle bli.

Sedan var det bara att glida hem till Wadadee för att packa och sova lite innan vi skulle åka, vid 5 på morgonen efter. Vi försökte sova lite i bilen, men det var ju lite svårt såklart, hade ju äntligen mina grabbar hos mig! Vi styrde i alla fall kosan mot Etosha och två campingnätter. Väl innanför grindarna till nationalparken stötte vi på en giraff som stod jättenära vägen och käkade lite. Sedan rullade vi till första vattenhålet där vi fick se en hel grupp med Kudu-tjejer, som vi inte såg så många av förra gången jag var där. Oerhört vackra djur! Där fanns också en massa gnuer, zebror och springboks, som exempel. Det häftigaste med den här Etosha-resan var nog ändå när vi på kväll två satt och tittade vid vattenhålet vid campingen och såg något ovanligt... Vi hade ingen aning om vad det var, men det såg ut som en blandning mellan schakal och lejon. Mycket märklig! Hur smidig som helst, precis som ett kattdjur, men mycket mindre än lejon och en kort svans. Det var dessutom lite svårt att se överlag då det var mörkt. Det var bara jag, Tomas och Alex som satt vid vattenhålet ur gruppen då, så vi frågade Tiki vad det kunde vara när vi kom tillbaka till tältet. Det enda som stämde in på vår beskrivning var en caracal (ingen aning om vad det heter på svenska), vilka tydligen är jättesvåra att få syn på. Så fick vi se en tecknad bild på en sån och fick klart för oss att det var just en sån. Rätt mäktig känsla! De är väldigt fina, kolla gärna på google! En annan maffig händelse var när vi mötte en brunstig elefanthanne som knallade på vägen i motsatt riktning mot oss. Det innebar att vi fick backa över en km för att den inte skulle komma för nära. De kan bli väldigt aggressiva när de varit brunstiga länge, men inte hittat en hona som varit brunstig samtidigt som hannen. Så när vår guide Tiki (lugnet själv) började känna lite osäkerhet så förstod vi att det inte var en helt perfekt situation att befinna sig i... Men elefanten vek till slut av från vägen och traskade in bland buskarna. 

 

Från Etosha åkte vi sedan till Twyfelfontein, där de äldsta ristningar man hittat finns. Twyfelfontein betyder "tvivelaktig källa" och fick sitt namn efter att det inte alltid fanns vatten där, det var lite osäkert om det skulle finnas alltså. Men på vägen stannade vi först till vid Petrified Forrest, där träd blivit förstenade av enorma klimat- och väderomställningar och sedan begravts under en hel massa år, vilket hände för 260- 280 miljoner år sedan. När vädret åter gjorde att träden till slut blev synliga igen kunde man konstatera att det var just träd som helt och hållet blivit till sten. Det var ganska häftigt att se dessa eftersom de precis ser ut som vanliga trädstammar, men när man känner på dem så förstår man att det är sten. Märkligt, men häftigt. Väl i Twyfelfontein var vi ute på en guidad tur och sedan slog vi upp tälten vid en väldigt avsides camping bland klippor. Där fick vi sedan se en MÅNUPPGÅNG! HUR stort och mäktigt som helst! Toaletten fanns mellan två klippor, där även duschen fanns. Vi värmde vatten och sen duschade jag och Alex under månskenet tillsammans (romantiskt och allt), mitt ute i den afrikanska vildmarken. Allt detta fanns i norra Namibia, i Hereroland där det var otroligt varmt! Över 33 grader var det när vi stannade till vid Petrified Forrest. Men vansinnigt torrt! 

Vi tog sedan och siktade in oss på Swakopmund, där vi äntligen skulle sova i sängar! Två nätter på Amanpuri Travellers Lodge. Vi åkte genom ökenlandskap och stannade till efter vägen där några Hereros gått ihop och säljer saker efter vägkanten. Köpte med lite smått och gott och åkte vidare på ökenvägen som man knappt såg var den egentligen gick, då den ju flöt ihop med resten av öknen... Ju närmre kusten vi kom, ju mer moln dök upp på himlen. Vi fick också lite regn faktiskt. Vi kom fram till Amanpuri framåt eftermiddagen och träffade Naomi, som driver stället och som jag träffade i Windhoek på Tourism Expo-eventet och jag påminde henne om att vi träffats och att vi skulle gifta oss där dagen efter. Hon blev alldeles salig och lycklig och tyckte det var superkul att ha oss där. Gick iväg och köpte ett par byxor på rean, eftersom jag inte hade med mig långbyxor, trots att jag egentligen borde tänkt på att det blir kallt även i Namibia under kvällarna. Vi tog oss sedan till beachbaren och snackade lite innan vi åt lite på restaurang allihop. Jag ville inte vara uppe för sent, eftersom det var kvällen innan bröllopet och vi skulle upp och åka fyrhjuling bland sanddynerna på förmiddagen. Det var för övrigt riktigt skoj! Bröllopet skriver jag om i nästa inlägg.