Jaha... Det här blev en lite sorglig dag. Känns lite konstigt att människor man lärt känna bara försvinner. Det är baksidan med att resa. Man lär känna fantastiska människor, men oftast kommer de från ställen långt bort, som Dave som bor i Kanada. Han såg alltid om något var fel och frågade mig ofta hur det var. Han är dessutom i min ålder, vilket märktes tydligt ibland. Hur som helst, alla från 10-dagarsgruppen följde med till flygplatsen för att säga hejdå. När han redan gått kom mina tårar och vi var på väg därifrån...

Alla 10-dagars innan Dave flög iväg.

***

Så när vi skulle åka så såg vi en man liggandes precis bredvid vägen, det såg ut som han hade fradga i munnen, så vi vände och åkte tillbaka för att kolla om han levde. Det gjorde han, men vi valde att se till att polisen tog hand om honom. Det visade sig vara en äldre man som hade druckit sig väldigt överförfriskad...

***

Lite senare på väg in till Windhoek såg vi en motorcyklist som kört åt helvete, verkade vara en singelolycka. Det är 120-väg, men hade den vari i Sverige hade den garanterat inte varit mer än 70-väg... Så förstår ni vad jag menar... Kurvig och väldiga höjdskillnader. Men det var en massa bilar som redan var där och hjälpte till, så vi åkte vidare.

***

Hemma blev det en lugn dag med film efter film. Tittade på en sen fick det räcka. Gjorde väl inget mer särskilt sen.