Alex och Tomas landade på flygplatsen i tid, men Tomas resväska hade blivit kvar i Johannesburg, så det tog tid innan de kom ut ändå. Och jag hade varit lite busig och sagt att jag inte kunde komma och möta dem, utan de skulle bli upphämtade av taxi som skulle ha en skylt med deras namn. Så när de kom ut, såg skylten och sedan att det var jag som höll i skylten, såg jag lättnaden komma som ett brev på posten i deras ansikten. Det var roligt! =)

 

Vi fick lite bråttom och Hilton-besöket fick ställas in till förmån för en snabbtur till grannbaren för att hämta namibisk öl (Windhoek lager) till grabbarna och en Hunter´s gold till mig. Sedan tog vi solnedgången bakom huset istället. Senare hade jag bokat bord på Joe´s Beerhouse, vilket blev en total succé, precis som jag förstod att det skulle bli.

Sedan var det bara att glida hem till Wadadee för att packa och sova lite innan vi skulle åka, vid 5 på morgonen efter. Vi försökte sova lite i bilen, men det var ju lite svårt såklart, hade ju äntligen mina grabbar hos mig! Vi styrde i alla fall kosan mot Etosha och två campingnätter. Väl innanför grindarna till nationalparken stötte vi på en giraff som stod jättenära vägen och käkade lite. Sedan rullade vi till första vattenhålet där vi fick se en hel grupp med Kudu-tjejer, som vi inte såg så många av förra gången jag var där. Oerhört vackra djur! Där fanns också en massa gnuer, zebror och springboks, som exempel. Det häftigaste med den här Etosha-resan var nog ändå när vi på kväll två satt och tittade vid vattenhålet vid campingen och såg något ovanligt... Vi hade ingen aning om vad det var, men det såg ut som en blandning mellan schakal och lejon. Mycket märklig! Hur smidig som helst, precis som ett kattdjur, men mycket mindre än lejon och en kort svans. Det var dessutom lite svårt att se överlag då det var mörkt. Det var bara jag, Tomas och Alex som satt vid vattenhålet ur gruppen då, så vi frågade Tiki vad det kunde vara när vi kom tillbaka till tältet. Det enda som stämde in på vår beskrivning var en caracal (ingen aning om vad det heter på svenska), vilka tydligen är jättesvåra att få syn på. Så fick vi se en tecknad bild på en sån och fick klart för oss att det var just en sån. Rätt mäktig känsla! De är väldigt fina, kolla gärna på google! En annan maffig händelse var när vi mötte en brunstig elefanthanne som knallade på vägen i motsatt riktning mot oss. Det innebar att vi fick backa över en km för att den inte skulle komma för nära. De kan bli väldigt aggressiva när de varit brunstiga länge, men inte hittat en hona som varit brunstig samtidigt som hannen. Så när vår guide Tiki (lugnet själv) började känna lite osäkerhet så förstod vi att det inte var en helt perfekt situation att befinna sig i... Men elefanten vek till slut av från vägen och traskade in bland buskarna. 

 

Från Etosha åkte vi sedan till Twyfelfontein, där de äldsta ristningar man hittat finns. Twyfelfontein betyder "tvivelaktig källa" och fick sitt namn efter att det inte alltid fanns vatten där, det var lite osäkert om det skulle finnas alltså. Men på vägen stannade vi först till vid Petrified Forrest, där träd blivit förstenade av enorma klimat- och väderomställningar och sedan begravts under en hel massa år, vilket hände för 260- 280 miljoner år sedan. När vädret åter gjorde att träden till slut blev synliga igen kunde man konstatera att det var just träd som helt och hållet blivit till sten. Det var ganska häftigt att se dessa eftersom de precis ser ut som vanliga trädstammar, men när man känner på dem så förstår man att det är sten. Märkligt, men häftigt. Väl i Twyfelfontein var vi ute på en guidad tur och sedan slog vi upp tälten vid en väldigt avsides camping bland klippor. Där fick vi sedan se en MÅNUPPGÅNG! HUR stort och mäktigt som helst! Toaletten fanns mellan två klippor, där även duschen fanns. Vi värmde vatten och sen duschade jag och Alex under månskenet tillsammans (romantiskt och allt), mitt ute i den afrikanska vildmarken. Allt detta fanns i norra Namibia, i Hereroland där det var otroligt varmt! Över 33 grader var det när vi stannade till vid Petrified Forrest. Men vansinnigt torrt! 

Vi tog sedan och siktade in oss på Swakopmund, där vi äntligen skulle sova i sängar! Två nätter på Amanpuri Travellers Lodge. Vi åkte genom ökenlandskap och stannade till efter vägen där några Hereros gått ihop och säljer saker efter vägkanten. Köpte med lite smått och gott och åkte vidare på ökenvägen som man knappt såg var den egentligen gick, då den ju flöt ihop med resten av öknen... Ju närmre kusten vi kom, ju mer moln dök upp på himlen. Vi fick också lite regn faktiskt. Vi kom fram till Amanpuri framåt eftermiddagen och träffade Naomi, som driver stället och som jag träffade i Windhoek på Tourism Expo-eventet och jag påminde henne om att vi träffats och att vi skulle gifta oss där dagen efter. Hon blev alldeles salig och lycklig och tyckte det var superkul att ha oss där. Gick iväg och köpte ett par byxor på rean, eftersom jag inte hade med mig långbyxor, trots att jag egentligen borde tänkt på att det blir kallt även i Namibia under kvällarna. Vi tog oss sedan till beachbaren och snackade lite innan vi åt lite på restaurang allihop. Jag ville inte vara uppe för sent, eftersom det var kvällen innan bröllopet och vi skulle upp och åka fyrhjuling bland sanddynerna på förmiddagen. Det var för övrigt riktigt skoj! Bröllopet skriver jag om i nästa inlägg. 

 

 

 

Ber om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande på sistone. Det har varit ganska stressigt här... Fick panikfixa en sista intervju i torsdags eftersom jag väntat och väntat i ett antal veckor på att få hjälp med det. Det lovades en del, men saker kom emellan, vilket ju kan hända. Men i torsdags fick jag alltså panik eftersom jag behövde göra den senast på fredagen. Som tur var så fanns en person i närheten som kunde ställa upp och det visade sig sen att det var en av de allra bästa intervjuerna jag gjort. Happy days!

Och nu är det mindre än ett dygn innan Alex och Tomas landar här i Namibia. Det är nästan overkligt. Så länge jag har väntat på morgondagen. Just nu vill jag bara somna och sen vakna typ en timme innan vi ses. Det vore verkligen toppen! För nu är det svåååååårt jobbigt att bara vänta... och vänta...

Har fixat med diverse nödvändigheter inför de resterande dagarna här. Tog en städrunda idag bland annat. Det är inte det lättaste att sopa golv med endast pytteskyffel... Hahaha... Men vill man så går det. Fick helt enkelt krypa istället för att stå.

Tänkte mig att jag skulle börja packa lite inför vår rundtripp till veckan ikväll. Då borde ju tiden gå lite snabbare..? Kanske en film också. Och måste väl äta middag också antar jag...

Mått rätt kasst i två dagar nu förresten. Inte så roligt. Igår vaknade jag med riktig dunderhuvudvärk, halsont och tjock i både näsa och hals. Fick i mig frukost, sen somnade jag igen och sov till 14.15, då Alex skickade ett sms... Vansinne! Tog mig upp och fixade till mat tillräckligt för att räcka när vi kommer hem från resan på lördag. Det gäller att vara förutseende här. Och spara pengar såklart. Blir billig kväll då.

Så... Jag var rätt taggad på att fira midsommar ordentligt, hörde mig för med lite folk här vad de skulle hitta på, men visste ändå inte riktigt vad jag ville göra när jag ätit lunch vid 13. Då kom Shaun instormande i köket och sa att han var tvungen att åka till Walvis Bay, precis direkt. Mitt huvud sa då genast - åk med! Så det gjorde jag. En roadtrip till atlantkusten var alltså det jag gjorde på midsommarafton. Kom tillbaka till huset vid 20.30, men var rätt seg efter en sådär 7 timmar i bil, så jag valde att stanna hemma sen. Behövde ändå plugga på lördagen, så det gjorde mig inget.

Midsommardagen spenderade jag på studier och poolhäng. Det börjar bli en svag förändring i hudfärgen även på benen... En svag än sålänge bara dock. Vi får se vad som händer på sex dagar till, innan Alex och Tomas kommer hit. Gjort det till en vana att sola en sådär 40-70 minuter per dag. Ganska skönt faktiskt. Solen strålar ju varje dag här, det är alldeles otroligt! Vi har haft EN dag då det var molnigt mer eller mindre hela dagen, hade väl runt 15 minuter solsken den dagen... Någon berättade även att de blivit nedregnade också, det kände jag aldrig av själv dock. =)

Idag har jag transkriberat igen. I tre timmar ungefär, troligen lite längre. Ibland går det trögt att höra vad de säger med sin engelska med afrikansk brytning. Men det går framåt och vidare. Tre transkriberade och klara nu. Imorgon är det bara att köra igång igen. Ingen sovmorgon som jag hade idag (fick en chock när jag tittade på klockan och den var 10.30)...

Har bakat en kladdkaka idag. Men ugnen här har bara inställningar på grill, så jag var lite orolig. Tyvärr besannades min oro då ytan blev alldeles kolad... men jag tänker mig att den antagligen går att äta ändå, bara man petar bort det. Det är inte mycket som är förstört på ytan, man får tåla lite om man vill smaka. ;-)

Nu har jag ingen aning om vad jag ska göra, men jag tror inte jag orkar plugga mer iaf. Det tar på axlar att skriva och skriva... inte världens bästa ställning här vid skrivborden... Men snart är jag hemma och pluggar där igen. =)

Vet inte om alla som läser här har hört att jag sökt ett antal jobb i veckan. Skickade in första ansökan i måndags, sen tre till i tisdags. Tjänsten jag sökte i måndags fick jag svar om redan i onsdags och de vill träffa mig redan dagen efter jag kommer hem! Känns ju riktigt roligt!

Nu är det inte mycket annat att göra än att plugga innan Alex och Tomas kommer ner hit. Transkriberat i fyra timmar igår. Idag var jag på stan och träffade min kontaktperson B för att planera lite. Sedan skulle jag träffa kontaktperson V, för hon skulle ha den sista personen till mina intervjuer kl 13. Hon skickade dock sms att vädret gjort henne sjuk idag. Okej... Trist när folk påverkas så brutalt av vädret... Men det är ännu tråkigare när en molnig dag kan göra att jag inte får gjort det sista jag behöver innan jag VERKLIGEN kan börja jobba med materialet. Jaja, så kan det tydligen också gå. 
***

I torsdags fick jag följe med Andrew till ett center där Emily volontärarbetat när hon var här. Vi skulle till Hilton innan solen gick ner tänkte vi. Så blev det inte. Vi missade det med bara någon minut, men det var fint ändå. Var lite skönt att bara umgås två tjejer.

Åh så himla otroligt brutalt och vansinnigt galet härligt det känns i kroppen! För nu är det bokat! Den 6 juli är jag inte längre en fröken, utan en fru! Det är så himla underbart att ha den där nykära känslan igen. Den har visserligen aldrig försvunnit helt, men nu är den tillbaka med full kraft! Jag är såååå glad. Så himla glad! Kan inte förklara hur bra det känns. Det går inte. Man måste ha varit med om det tror jag. Nu är startsträckan igång på riktigt. Om 18 dagar får jag äntligen krama om två av mina bästa människor. Då blir det kramkalas deluxe på Hosea Kutako International Airport kan jag tala om. Och ett pusskalas med Alex såklart. =D

Det kan hända att det blir ordning på allt ändå. Hade nästan tappat hoppet ett tag. Men jag ska inte skrika hej riktigt än, inte förrän det är helt klart.

Så fort jag ätit frukost begav jag mig till stan förf att handla mat. Fixade lite annat smått och gott också. Blev tillfrågad om jag ville hänga med på gepard-tur bland bergen, men kände mig lite osäker eftersom det ändå kostade 520N$. Men eftersom jag blev så himla besviken av att inte se dem i Etosha, så hängde jag med. Och det kan nog ha varit mitt vettigaste beslut på länge. Vilken upplevelse! Vi åkte runt bland bergen och kom fram till platsen där vi skulle få se dessa magnifika katter. Vi fick gå in i en inhägnad som inte kändes alls säker... bara lite pinnar och ståltråd ungefär... Men det var där vi skulle vara när kissarna kom ner från bergen. Guiden lade ut bitar av kött för att locka ner dem och när de väl kom ner så dundrade det bara till så var de där. Hur häftigt som helst!

Idag har jag intervjuat tre personer. Det tar sin tid, men verkligen värt det såhär i efterhand. Skönt att kunna börja arbeta med materialet.

Idag började jag med att tvätta. Ja, man måste göra det även när man inte är hemma tyvärr. Men här går det mycket fortare. Alltid något! Åt en rejäl portion havregrynsgröt, lyssnade på musik, hängde upp tvätt, åt lite frukt och sen bar det iväg till intervjun.

Så jag har egentligen två kontaktpersoner här i Windhoek, men har bara arbetat med Vicky hittills. Idag träffade jag Betty som är en alldeles fantastisk kvinna runt 60. Vi tog en lunch på stan, sen ville hon gärna visa hur hon bor, så jag följde med henne. Jättefint hus med gästrum och en liten trädgård. Hon visade mig bilder från när hon bodde i Finland (hennes man är finsk) och hennes dotter var liten. Kom att sakna den där snön som hon hade fångat på bild. Hon bjöd på kaffe och vi pratade om dels min uppgift, dels om hennes olika projekt som hon har på gång samtidigt.

Vi åkte till flygplatsen redan strax efter 9 eftersom deras flyg lyfte 11.30 och en engelsk kille skulle hämtas. Jag hängde åter med för att säga hejdå. Den här gången blev det ännu tuffare. Tycker väldigt mycket om dem, särskilt två av dem, så det gräts en hel flod ungefär. Jag och Marissa fick kramas en himla massa för att trösta varann. Så vinkade vi av dem och gick till ankomstdelen där vi väntade på Adie. Vi tog oss en varsin cappucino som höll på att bränna tungorna av oss, sen väntade vi. Det tog kanske 30 minuter, sen kom Wadadees nästa gäst genom dörrarna. Adie är alltså engelsman och har ett rufs som är jättegulligt. Vi pratade en himla massa i minibussen på vägen till huset igen. Trevlig kille som också ska skriva sin uppsats här i 8 veckor.

Grejade lite med min första intervju idag. Det tar tid att transkribera engelska med afrikansk brytning... Fick inte ner hela intervjun på print eftersom jag samtidigt oroade mig så otroligt för Alex. Det är svårt att koncentrera sig på arbete när ens livs kärlek har jätteont och man är på en helt annan kontinent och kan inte göra ett dugg förutom att tänka på honom och skicka meddelanden fram och tillbaka. Och så blir jag så himla frusen när jag är ledsen och orolig, så jag gick ut i solen och gassade med långbyxor och stickad tröja medan de andra låg i bikini och svettades. Hela dagen spenderades i princip med att göra inte så mycket alls sen. Fyra av 10-dagarsgänget ska åka hem imorgon och en av dem drog till Kapstaden idag. Usch, den där känslan är inte rolig den heller.

Idag behövde jag verkligen handla matvaror, så jag åkte ut till Maerua Mall, för jag har ingen koll när affärerna stänger på helgen här. Och så ville jag till Superspar som jag älskar att handla på - fräscha grönsaker, kött och en massa europeiska grejer (som jag egentligen inte ens köper, förutom FinnCrisp). Klädaffärerna var också öppna, så en massa reavaror fick också följa med hem. Det är nästan FÖR billigt här. Kommer ju få panik när det ska packas. I och för sig så har nog inte Alex och Tomas med sig så mycket grejer, så får använda plats i deras väskor. Haha...