***

Eftersom ingen skjuts till flygplatsen kunde ordnas åt Hanna så hade hon bokat taxi. Jag fick hänga med i den när jag skulle till tandläkaren. Inget extra betalt ville han ha heller. Snäll man. Så där stod vi utanför kliniken och kramades vår vi-ses-i-sommar-Sverige-kram... Det var en ganska jobbig sån kram, för vi har haft såna härliga skrattanfall och ja... jag gillar henne helt enkelt.

***

Det var hur som helst en fyllning som lossnat, ganska plötsligt dessutom, precis innan vi åkte från Waterburg. Jag har inga problem med tandläkare. Det enda problemet jag har är den där vidriga bedövningssprutan. Och en sån fick jag... Och den var fylld med adrenalin, vilket gjorde mig vimsig och jag svimmade nästan. Fick sockerlösning så ordnade det upp sig ganska snabbt. Men jag kände när hon började krångla, så jag fick en till spruta. Den kände jag inte den här gången dock, eftersom jag var rätt hårt bedövad där redan. Själva lagningen gick fort, sen tog det ett bra tag innan jag kunde äta. Ni vet den där känslan när man är bedövad från örat och ner till hakan... Man vet inte om vattnet man dricker rinner ut eller inte. Usch. Men jag gjorde storartad entré och mumlade fram att det var en fantastisk upplevelse att ha varit och fixat tanden när jag kom hem och gänget satt vid poolen och hade det gött i solen.