Ångest... och kärlek
Ibland är det bara så mycket. Det är mycket av det mesta, eller ingenting alls av något. Just nu är det mycket av det mesta i mitt liv och har så varit sedan augusti 2009. Mycket... Jag pratar om känslor i alla former, men framförallt kärlek och... ångest. Ångest som ibland tar över alla andra känslor och får mig att fullkomligt... dö lite inombords... Ibland är det bara så mycket... och det attackerar från olika håll, som om det legat i bakhåll för att i precis rätt ögonblick attackera, när man som minst anar det. Ingen chans att undkomma dessa attacker från alla dessa håll, eller..?
Vart tar man vägen som människa när man får dessa känslor? Hur orkar man hantera känslan av att hela ens tillvaro bara rasar samman och aldrig kommer att pusslas ihop igen? Vilka orkar man prata med? Här handlar det inte om vilka man känner tilltro till... utan vilka känner man att man kan tynga med sina problem? Och det låter så fel alltihop. Vem är jag att komma och ösa över mina problem på en vän, som kanske också har problem, men som också känner ångest över att prata med någon om dem? Hur väljer man vilka man tynger ner med sina problem? Och varför känner man ens att man tynger ner dem? När det kommer till vänner... de där äkta vännerna... Då blir de stolta över att vara den man anförtror sig åt. Men ändå finns den där känslan kvar. Är det något som aldrig kommer att gå ur huvudet? Kommer man alltid att dra sig för att prata med dessa fantastiska människor som stöttar en i vått och torrt... bara för att man känner ångest över att man ska tynga ner deras sinnen?
Detta är inget som just nu plågar mig, men alla dessa känslor är något som jag dragits med, många gånger och under långa perioder. Jag tackar... ja... vem egentligen..? Någon högre makt... för att Alex finns i mitt liv, för att min familj och mina vänner finns i mitt liv. Den onda spiralen som för inte längesen var min verklighet har nu raserat och istället finns nu i mitt hjärta en varm känsla av kärlek... Den känslan klamrar jag mig fast vid och jag planerar att behålla den tills jag inte orkar andas längre...
