10-dagars: Kasane-Victoria Falls.
Så detta var den stora dagen då vi skulle inta Zimbabwe och Vic Falls. Det var den stora planen med det hela egentligen - att ta oss till Vic Falls. Jag måste ändå börja att berätta om alla dessa gränser vi behövde passera. Först fyllde vi i papper för att få ta oss UT ur ett land, för har vi ingen stämpel på att vi lämnat landet så kommer vi inte in i nästa land. Allt gick i alla fall bra, men det är lite udda procedurer mot vad JAG är van vid i alla fall.
***
Vi lämnade Kasane hyfsat tidigt och kom fram till Vic Falls strax efter lunch. Jag valde faktiskt att uppgradera min camping till en chalet, alltså som en liten stuga, fast bara ett rum, ingen toa eller dusch. Men det var skönt att få lite tid ensam. Jag märker att jag är lite ovan vid att ha så mycket folk omkring mig hela tiden, människor som jag ju egentligen inte ens känner. Och så fick jag ju sova i en säng. En säng. SÄNG! Hur skönt som helst. Tre nätter dessutom, för knappt 400 kr.
***
Första kvällen tog jag det lugnt och pratade lite med Alex via ett internetcafé. Så skulle man ju ha tur att han var inne samtidigt också, för min telefon fick spel och kunde inte registrera sim-kortet plötsligt. Så helt utan kontakt med hemma från torsdag till söndag. På kvällen var vi på The Boma - en restaurang som alltid har buffé och möjlighet att smaka Mopani-maskar. Mumsans! Jag spanade in dem, men ville kräkas bara av att se dem, så jag hoppade faktiskt över... trots att man fick diplom för det. Däremot åt jag krokodil som var riktigt gott. Var lite som kyckling i konsistensen, men smakade mer som fisk. Men favoriterna av allt jag åt var definitivt impala-gryta, kudu och chokladmoussen. Herre jösses vilken chokladmousse! En herre kom till bordet och erbjöd oss att köpa en varsin traditinell dryck bestående av vodka, kanel, honung och krossad citron. Fyra av oss slog till och tog en varsin. De var riktigt goda! Efter att vi alla ätit drog de igång och spelade och sjöng mitt i restaurangen. Alla gäster fick låna en varsin djembetrumma och spela järnet. Jag älskade det! Sen fick vi komma upp och dansa, vilket också återigen var så otroligt roligt!
***
Onsdagen tog de flesta det väldigt lugnt och stilla fram till kvällen då vi fick ytterligare ett besök av afrikanska dansare och sångare. Vi fick dansa med dem också, så jag var väldigt nöjd. I övrigt var det en lugn dag.
***
Torsdagen var den stora aktivitetsdagen. Började 6.30 med att bli upphämtade av en jeep som förde oss till ett lionconservation. Där träffade vi två unga lejon, en hona och en hane som gick med oss på en tur. Vi fick alla klappa och gå bredvid dem medan vi blev fotade och filmade. Så otroligt vackra och bastanta djur! De busade med varandra, gäspade och slängde omkull sig när de inte längre hade lust att gå, så det var på deras villkor. Jag köpte mig videon av vår tripp med dem innan det var dags att sätta sig i nästa jeep som förde oss ganska långt ut i bushen där vi skulle rida elefanter. Min kompanjon var TATU, en 32-årig något bångstyrig hona som rev sönder vart och varannat träd och tuggade i sig. Charmig och ganska liten brutta. Kände mig jättebekväm på hennes rygg, särskilt med tanke på att det såklart satt en elefantförare framför mig också. Det gungade vilt, men jag hängde med utan problem. Det var en riktigt trevlig tur. Jag köpte med mig en souvenir av TATU, nämligen hennes fotavtryck på papper gjort av elefantbajs och gräs. Sedan blev vi skjutsade tillbaka till campingen där vi åt lunch innan det var dags för aktiviteterna på bron som alla utom en skulle genomföra.
***
Vi blev skjutsade till Zimbabwe-gränsen där vi fick gå igenom för att ta oss till bron mitt emellan Zimbabwe och Zambia. Vi traskade och blev förvånade av dropparna som föll på oss såpass långt från vattenfallen. Väl framme vid bron och när jag började se och förstå hur högt det verkligen är ner till vattnet fick jag världens panik och ville knappt gå ut på bron alls... Så möttes vi av diverse gatuförsäljare som tog hand om oss, lugnade oss och försökte sälja på oss grejer. Jag gick omkring och rev mitt hår, funderade på om jag skulle ta och åka zip-line istället, för det var så otroligt skrämmande. Min höjdrädsla visade sig ännu värre än jag någonsin trott. För att vänja mig lite började jagta kort rakt ner i vattnet, lutade mig över räckena för att se när andra hoppade bungy och swing. Tog mig efter 10 minuter upp till stugan på Zambiasidan där man skrev under att man inte kunde hålla företaget ansvarigt om man skulle dö eller skadas... Alla risker skulle man vara medveten om och godkänna innan man fick göra något. Även där funderade jag på zip-line, men någonstans skrek äventyrerskan i mig att det var nu eller aldrig och jag satsade på nu. Så jag skrev under de där papprena och påbörjade operation förberedelser... Gick ner till bron och fortsatte titta på folk som hoppade och kände att detta vill jag inte göra förrän jag sett två hoppa samtidigt för att vara säker på att repen klarade vikten. Visst var maxvikten 160 kg, men ändå... Det visade sig i alla fall att en tjej vid namn Zita förlorade sin swingkompis som backade ur, så vi bestämde oss för att hoppa tillsammans. Vi tittade när Kyla och Marissa hoppade och jag fick panik igen - Marissa krånglade till det och hamnade helt fel... så det såg riktigt otäckt ut, vilket slutade med ordentliga blåmärken... Men vi tog tandem ändå i slutändan jag och Zita.
***
Vi klev ut på rampen... 111 meter är inte så långt, men det är sjukt högt! Vi satt fast, hade övat hur det skulle genomföras ett antal gånger och nu var det bara det där steget kvar. Bara det där steget. Det lilla... Zita backade ur för några sekunder, men jag hade bestämt mig. Så till slut stod vi där igen. Och jag var beredd. Det började räknas ner: 3, 2, 1 SWING! Och steget togs ut i ingenting. Den mest skrämmande känslan jag varit med om i hela mitt liv. Jag befann mig någonstans mellan levande och död innan vi kände repen spännas och det fria fallet bromsades ner. När vi svingade omkring där nere ovanför Zambesi-floden fick vi jordens adrenalinkick och började gapa och skrika och krama om varandra. Så svängde vi omkring där i någon minut innan vi blev upphissade och fick ta oss upp på bron igen via gångar under den, med säkerhetslinor kopplade till selarna. Klättrade upp för stegar och till slut var vi uppe igen. Den stoltheten är obeskrivlig! Jag vägrade ge upp inför min egen rädsla och tog det där steget ut. Jag gjorde det verkligen! Vansinne! Jag köpte också videon och bilderna från hoppet.
***
På kvällen var jag så utpumpad av allt adrenalin att jag inte klarade att sitta uppe med resten av gänget. Kunde inte använda internetcafét heller och längtan efter Alex gjorde sig påmind något otroligt mycket. Det var en tung kväll, så jag tog mig en dusch och gick och lade mig vid 21 redan.
***
Eftersom vi inte hunnit till vattenfallen än så drog vi dit på morgonen när vi skulle åka istället. Det är en otrolig känsla att stå där mittemot de mäktiga mängderna av vatten som strömmar ner. Det tog oss drygt en timme att gå till alla utsiktsplatserna. Sen gick vi till en plats där inga räcken eller något fanns uppsatta, det fanns plattor utlagda, men varningsskyltar för att de kunde vara otroligt hala och utan räcken... Kändes rätt obehagligt, men hängde på. Vägrade dock gå ut på den sista snutten där man lätt hade kunnat tvätta håret och bara skölja bort det med allt vatten som ryker upp från fallen. Mina Goretex-skor höll vattnet ute sålänge det kom utifrån, men när det rann efter benen så var det kört. De är så vattentäta att de höll vattnet innanför skorna också! Haha...
